Den nya tidens barn
Den framtida människan
Indigobarn. Stjärnbarn. Kristallbarn. Benämningarna är många och definitionerna lika omfattande. Ibland flytande diffusa, ibland rent av motstridiga. Det är ofrånkomligt någonting som händer i vår värld. Vetenskapen kallar det för evolution. En ”biologisk process varigenom levande organsimer förändras från en form till en annan.” (Wikipedia). Människan utvecklas varje dag. Men inte bara biologiskt, fysiskt eller teknologiskt utan även psykiskt och mentalt, metafysiskt, andligt. Att ens hoppas på att vi skulle befinna oss i närheten av svaren på de stora frågorna om livet; att ens förutsätta att vetenskapens förklaringar så mycket vidrört den innersta kärnan av hur vi och världen är beskaffad, är inte enbart slutsatsen av ett begränsat tänkande utan även ett hån mot vår egen intelligens.
Mänsklighetens utveckling har alltid handlat om trial and error. Vi har byggt upp system för att underlätta våra liv, byggt vidare på de system som fungerat och omvärderat och omkullkastat de system som inte har varit gynnsamma för vår utveckling. Det har handlat och handlar om ren självbevarelsedrift. Som det är nu så håller vi på att ta död på vår jord och varandra, så vi måste vidga våra sinnen, vår medvetenhet, och förändras.
Människan är liv och liv strävar i sig själv efter utveckling och fullkomning. Den nya tidens barn – den framtida människan – är ett resultat av just den utvecklingen. Människan har länge utvecklats rent fysiskt, biologiskt. De senaste decennierna har vår teknologiska och materiella utveckling varit enormt omfattande. Nu kräver andra delar av vår organism utrymme för utveckling – dels för att uppnå balans men också för att undvika att vi går Atlantis öde till mötes. Atlantis mytomspunna öde sägs ha var resultatet av en högt utvecklad teknologi som hanterades utan tillräcklig spirituell visdom.
Den nya tidens barn – som det talas så mycket om – är inte någon speciell form av übermänniskor som föds med särskilt högt utvecklade mentala gåvor – men de föds med en längtan och ett behov av att få utveckla dessa gåvor – de är kort och gott ett resultat av vår evolution. En andlig människa (som jag själv) som väljer att se den jordiska evolutionen ur ett universellt perspektiv, skulle säga att Den nya tidens barn är resultatet av vår själsliga evolution. Vår evolution som andliga varelser i fysisk form. ”We are not human beings having a spiritual experience. We are spiritual beeings having a human experience.” (Pierre Teilhard de Chardin)
De barn som föds idag föds med andra krav och andra behov än de barn som föddes igår. De föds med andra möjligheter, förmågor och med en annan kapacietet än de barn som föddes för fem, tio och femtio år sedan. Det är barnen som visar oss vägen mot den nya tiden. Det är barnen som leder oss mot vår nödvändiga utveckling. Men det tar ofta tid för människan att förändras. Det tar tid för oss att omstrukturera våra system och ifrågasätta oss själva tillräckligt mycket för att inse att en förändring är nödvändig. Allt vad tiden lider så inser vi dock hur ohållbara och förlegade våra gamla system är, och vi blir också bättre och snabbare på att inse behovet av ständig förändring och utveckling på alla livets områden. Som det är nu så börjar världen att öppna sig och bli redo för ett kvantumsprång i det mänskliga sinnets utveckling, och det är den nya tidens barn – som är här för att visa vägen. Med lyhördhet och förståelse för våra barns känslighet och behov så kan vi inte bara hjälpa dem, utan också bidra till vår egen och mänsklighetens utveckling.
Nya framträdande kvaliteter och egenskaper
För att genomskåda de lögner och omöjliga fundament som vår värld är byggd på (så att systemen kan ifrågasättas och förändras), krävs människor med stark integritet, ärlighet, rättframhet, stark vilja, envishet och intuition. För att överbrygga de klyftor som byggts upp i samhället, mellan olika sociala och etniska grupper så krävs människor med en stark känsla för rättvisa, kärlek, förståelse, medkänsla, empati, harmoni, acceptans och omsorg. Det krävs människor som är starkt ledda av sin inre övertygelse, som är ledda av sina hjärtan snarare än av sina egon, och som är beredda att ifrågasätta andra människors ställningstaganden, våra gamla förlegade föreställningar. Det krävs människor som känner sig trygga i sig själva trots att de blir ständigt ifrågasatta och möts av många rädslor. Människor med en stark drivkraft och längtan efter att få hjälpa andra.
För att skapa en större förståelse för vårt ursprung, för vår samhörighet och vår enhet, inte bara jordiskt utan även universellt, så krävs människor med en djupare förståelse för vår andliga struktur och uppbyggnad. Människor med stark intution, spirituell intillegens och stark kontakt med källan av sitt jag. För att hjälpa moder jord och den stora del av mänskligheten som lever i misär krävs människor som är beredda att ta ansvar. Allt detta som jag just nämnt är egenskaper som den nya tidens barn har nära till hands eller egenskaper som de har en stark längtan och drivkraft att få utveckla.
Att vägleda den nya människan ut i livet
Var ärlig.
Den nya tidens barn mår mycket dåligt av att leva i en miljö som genomsyras av lögner och falskspel. De har mycket svårt för att anpassa sig efter de mänskliga spelregler som innebär att vi oftast blundar och ljuger för varandra för att upprätthålla en falsk yttre bild och dölja vårt ömtåliga inre. Den nya tidens barn ser igenom masker och sätter ord på sanningar som många människor gör allt för att slippa se och höra. För att vinna ditt barns respekt – var tydlig och ärlig i alla lägen utan att för den skull ge dem mer information än de kan hantera och förstå. Var ärlig med dig själv och med dina känslor. Försök inte låtsas inför ditt barn att allt är bra med dig om det inte är det. Det ger barnet dubbla budskap och gör att det får svårt att lita till sina egna signaler. Alla barn vill tro på sina föräldrar. De vill inte tro att deras föräldrar far med osanning. De väljer därför oftast att blunda för sina egna tolkningar och göra föräldrarnas lögner till sin sanning. Och i samma takt som barnet gör det så förlorar hon sig själv.
Acceptara att du inte har alla svar och erkänn att du kan ha fel.
Som vuxna tror vi att vi måste ge sken av att ha svar på det mesta, men vi är inte här för att i första hand lära våra barn någonting utan för att utvecklas tillsammans med våra barn. Vi tror att vi vinner våra barns respekt och förmedlar trygghet genom att alltid veta bäst och genom att ge dem intrycket att vi aldrig misslyckas. Vi ger dem på så sätt en bild av verkligheten som inte är sann och invaggar dem i den falska tron att det inte är tillåtet att misslyckas, att det är fel på oss om vi gör det, trots att vi alla gör det. Vi lär dem att på alla sätt förneka sina egna misslyckanden och att inte ta ansvar för dem vilket förhindrar deras utveckling. Om vi inte tar ansvar för våra misslyckanden kan vi inte utvecklas till bättre människor.
Det enda sättet att vinna och förtjäna dina barns respekt är genom att vara ärlig, genom att ta ansvar och säga förlåt då du misslyckas och genom att stå för att du inte vet allt. Barn ställer inte enbart frågor för att de vill höra våra svar, utan för att vi ska få möjlighet att intressera oss för deras tankar. Barn älskar svaret ”Jag vet inte, vad tror du?”
Ta ansvar för dig själv och dina känslor.
På grund av den nya människans medfödda starka vilja att finnas till för och hjälpa andra människor så blir hon oerhört sårbar och påverkbar. Hon tar ett stort ansvar för sin omgivnings välmående vilket innebär att hon även lätt ser sig själv som skyldig då omgivningen inte mår bra. Den nya människan reagerar starkt på skuldprojicering – vilket är ett uttyck för vårt behov av att bryta den arvssynd där generation efter generation projicerat sina egna känslor av tillkortakommanden och otillräcklighet vidare till nästa generation.
Varje förälder känner stundtals känslor av otillräcklighet inför sitt barns behov – det är viktigt att hålla i minnet att det varken är fel på barnet som har behov eller på oss som inte har förmågan, tiden eller kraften att tillfredsställa dem. Att svara ett barns behov med ilska och irritation (skuldprojicering) ger barnet signaler att det är fel av barnet att ha behov, vilket i förlägningen resulterar i självutplånande och bittra vuxna. Vuxna med en svag jag-känsla som i sin tur projicerar sina känslor av skuld på andra. Det är dags att den vuxna människan börjar att ta ansvar för sina egna känslor och bearbeta dem utan att vi lägger över dem på våra barn. Martyren och offret är helt klart utjänta personlighetsdrag.
Bekräfta och uppmuntra utan att bedöma.
Människan älskar att ha kontroll eftersom känslan av kontroll skapar en känsla av trygghet. Det spelar ingen roll att vi bygger vår känsla av kontroll på falska fundament, vi bygger dem ändå, för vi vet inte hur vi ska klara av att leva i den ovisshet och den otrygghet som det innebär att acceptera att vi faktiskt inte har kontroll över någonting över huvud taget. Så för att inbilla oss att vi har kontroll upprättar vi olika värderingssystem, varefter vi bedömer vår omgivning. Vissa värderingssystem är kollektiva, andra värderingssystem är mer individuella. Detta är någonting vi får lära oss direkt från födseln.
Ett nyfött barn betraktar ingenting som bra eller dåligt. Hon bara är. Så småningom så får vi lära oss att vissa av våra egenskaper betrakas som önskade, andra som oönskade. Vissa av våra handlingar betraktas som positiva, andra som negativa, goda, onda, fina, fula, rätt eller fel osv. Vi börjar skola våra barn så fort vi fått dem i vår famn genom att sätta oss till doms över deras handlingar och bedöma dem, istället för att bara bekräfta deras upplevelser. Även en positiv bedömning blir en bedömning som flyttar fokus bort från barnets upplevelse till hennes egenskaper. Såväl positiva som negativa bedömningar blir till en bedömning av barnets person. Vi lär barnet att allt hon gör blir vägt i en skål, värderat och bedömt. Hon duger inte som hon är – utan värderas efter sina prestationer. ”Åh vad duktig du är som kan klä på dig helt själv!” ”Åh vad fint du kan rita!” ”Fy på dig, nu var du dum, inte rita på väggen.” Barnet har aldrig funderat på om hon är duktig eller dålig då hon klär på sig själv. Hon känner sig bara glad och stolt över att ha lärt sig någonting nytt. Det känns roligt att lära sig nya färdigheter och utvecklas. Barnet har aldrig funderat över om det hon ritade var fint eller fult, hon ritade för att hon tyckte det var roligt och kanske för att hon ville förmedla någonting, skapa någonting.
Genom att ständigt bedöma våra barn, deras uttryck och deras handlingar, så uppfostrar vi dem till kritiska och fördömande människor, människor med en dålig självkänsla som ständigt väger sitt egenvärde i förhållande till andra människors bedömningar.
Genom att istället se och bekräfta deras känslor och upplevelser lär vi barnet acceptans inför sig själva och andra. ”Nu känner du dig stolt som har klätt på dig själv. Ja titta! Du har lärt dig att klä på dig!” ”Vad är det du har ritat? Tycker du att det roligt att rita?” Många gånger vill barnet bara få dela med sig av sin upplevelse och det räcker med att vi bekräftar att vi ser dem. ”Ja titta! Jag ser att du satt på dig strumporna själv.” ”Jag ser. Du har ritat en tusenfoting i sjömanskostym.”
Var lyhörd och tillåtande.
Det finns inga felaktiga känslor. Varje känsla har rätt att få finnas. Ditt barn har rätt att få känna och uttrycka sig. Vår uppgift är att vägleda barnet i sina känslor utan att hon skadar sig själv eller andra. Detta gör vi inte genom ytterligare förbud utan genom acceptans, kärlek, förståelse, bekräfelse och tillåtelse. Inte genom att fördöma barnets känslor ”Sluta larva dig, torka tårarna nu.” ”Nu slutar du att vara sådär arg eller så får du gå till ditt rum.”
Ditt barn har rätt att känna och få sin känsla bekräftad, godtagen och accepterad. ”Du är verkligen jätteledsen och besviken nu för att du inte fick som du ville.” ”Du är jättearg på mamma nu för att du inte fick glass innan maten.” När vi varken tar på oss ansveret för eller känner oss skyldiga till våra barns känslor så är det mycket lättare att bemöta dem och tillåta dem. Du har rätt att säga nej till ditt barn och ditt barn har också rätt att bli arg till följd av att du säger nej. När du känner skuld för ditt barns reaktioner vill du gärna få barnet att känna att deras reaktioner är fel, så att du ska slippa känna skuld. Du skuldprojicerar och tar ifrån barnet rätten till sina känslor.
Våra tendenser att bedöma oss själva och våra barn skapar otillåtelse. Vi lär barnet att det finns känslor, upplevelser, egenskaper, uttryck, viljor, tankar etc. som inte är accepterade. Vi lär barnet att förneka stora delar av sig själv, och skapar på så sätt disfunktionella människor, haltande människor som inte känner sig hela. För faktum är att vi är allt. Vi har alla delar inom oss. Vi har alla egenskaper och känslor inom oss. Och det vi förtrycker och förnekar försvinner inte, det blir enbart till någonting som existerar bortanför vårt dagsmedvetande och vår medvetna kontroll. Någonting som fortsätter att påverka oss undermedvetet och som vi på ett osynligt sätt försöker projicera på vår omgivning för att vi inte vill kännas vid detta hos oss själva. Det har blivit förbjudet och otillåtet.
Exempel på förbjudna och otillåtna egenskaper, handlingar och känslor (ibland helt motstridiga förbud):
Girighet, lögnaktighet, hyckleri, snålhet, slösaktighet, hat, avundsjuka, hämndlystnad, elakhet, svarsjuka, prydhet, ilska, manipulatitivt beteende, översitteri, underlägsenhet, svaghet, feghet, töntighet, falskhet, ansvarslöshet, enfaldighet, skrytsamhet, oförskämdhet, orättvisa, högfärdighet, lathet, fördömande, defensivt beteende, självdestruktivt beteende, ointressant, löjlig, irriterande, patetisk, besserwisser, perfektionist, slarvighet, omoralisk, moralisk, misstänksamhet, tjurighet, vulgär, inställsam, störande, maktlystnad, fulhet, otålighet, egoism, självupptagenhet, inkompetens, rasism, okunnighet, naivitet, hjärtlöshet, fördomsfullhet, ytlighet, ägandebehov, kontrollbehov osv osv.
De delar som vi som mest föraktar hos andra människor är de delar som vi som mest försöker förneka för oss själva. Vi är allt. Vi har alla tillgång till samma känslor. Och ju bättre vi blir på att hjälpa våra barn att acceptera alla sina delar, desto tryggare och helare kan vi hjälpa dem att bli. Men för att acceptera dessa egenskaper hos våra barn måste vi börja med att acceptera dem hos oss själva och ta ansvar för alla våra känslor.
Genom att skapa förbud begränsar vi människan, vi låser fast henne i ett fängelse av otillåtna egenskaper och känslor. Då vi tillåter oss själva och varandra att känna och vara dem vi är så kan vi hitta tillbaka till den helhet som vi alla bär inom oss. En människa som har tillåtelse att vara den hon är, som känner sig trygg älskad och accepterad i sig själv, är en människa som automatiskt tar ansvar för sig själv. Vi kan inte bygga ett tryggt och kärleksfullt samhälle genom att förbjuda det otrygga och kärlekslösa utan genom att acceptera att alla känslor finns inom oss alla. Vi bygger inte en tryggare värld genom att bygga tjockare murar till våra fängelser utan genom att vägleda varje människa mot att acceptera, älska och förlåta alla sina delar. En människa som sant och ärligt älskar och respekterar sig själv kan inte förmå sig att skada någon annan.
Läs mer om att tillåta våra känslor här!
